News article

22 Aug 2018

Festival a brilliant form for combating sexism

MeToo skylt

#Metoo and a hot debate about sexism within the jazz give reason to remind us about music's power to change stale structures. That the cultural world is a particularly favourable ground for sexism and abuse has been found in the pursuit of #metoo. At the same time, the power of culture and the art to change should not be forgotten, writes Sara Meidell, Cultural journalist in Västerbottens-Kuriren

In Swedish:

”The Saga of the musical clitoris” – så löd rubriken på den debattbomb som detonerade i jazzvärlden i USA i våras. Det var en vecka innan kvinnodagen som skandalintervjun publicerades på jazzpianisten Ethan Iversons blogg Do The Math, ett inom jazzvärlden ansett forum för initierade intervjuer. Gäst för veckan Robert Glasper, pianist och bland annat gäst vid Umeå jazzfestival 2014, och halvvägs genom intervjun trampar duon ner sig i temat kvinnlig beundran och kvinnlig publik. Efter häpnadsväckande fördomsfulla kommentarer om kvinnors förmåga att förstå jazz myntas här begreppet ”Musical clitoris” – den punkt i ”groovet” som Glasper söker för att nå en öppning till den kvinnliga publik som han menar kan ha svårt att följa långa solon. Knappast chockerande för den som någonsin rört sig i jazzvärlden, skrev jazzkritikern Michelle Mercher om uttalandena – men dess flagranta sunkighet väckte en enorm protestvåg i både etablerade och sociala medier och blev start på en kulturdebatt om sexism inom jazzen som pågår än.

Händelsen har många likheter med #metoo-rörelsen – dels i fråga om de försvarmekanismer som följde, med förlöjliganden, försök att rikta om ljuset från kärnfrågan, tal om drev och hatmobbar, (Glasper själv gäspade mest, medan Iversson aggressivt åberopade sin identitet som feminist och liberal och förvirrat hävdade att kritiska angrepp från andra feminister och liberaler bevisar hur Trump kunde komma till makten), men framför allt genom hur sexismen ställd i ljuset öppnar för förändring.

Vi ska vara tacksamma, skriver Mercher, att Iverson inte ens såg det problematiska i intervjun och redigerade bort det, så att rötan stod tydlig för alla att se. En lägesrapport, menar hon, som kan leda till ett mer djupgående arbete för att förändra strukturer. En intelligent diskussion om könskoder i själva musiken är vad hon efterlyser, att komplettera arbetet med kvinnlig representation och förebilder med.

Hur ser då läget ut på vår sida Atlanten? Ja, möjligen har en kulturpolitik och en samhällsdebatt präglad av den internationellt kända svenska genusmedvetenheten utgjort någon form av skydd – för många goda exempel finns på det arbete som Mercher efterfrågar. Men samtidigt, vilket #metoo påminner om, finns alltid mer skit än vi trodde under ytan – och att jazzen är en global konstart bevisar sig i en gubbighet som alltför ofta sätter avtryck även på den svenska jazzscenen.

Att kulturvärlden är en särskilt gynnsam grogrund för sexism och övergrepp har konstaterats i efterspelen av #metoo. Samtidigt får kulturens och konstens kraft att förändra inte glömmas bort. #Metoo, skriver till exempel den amerikanska barytonsaxofonisten Lauren Sevian i en debattext för jazzradiokanalen WBGO och vittnar om övergrepp och tystnadskultur inom såväl utbildning som yrkesliv – men hon berättar också om musiken som källa till glädje och styrka i kampen. Eller som trummisen Terri Lyne Carrington inskärper i Huffington Post: att arbetet måste ske genom att alla i alla lägen markerar i fall av övergrepp och sexism, men också genom att musiker nyttjar sin konstnärliga plattform.

För denna mångfacetterade kamp – i konsten likväl som vid institutionerna, är festivalformen en lysande konstruktion, både symboliskt och faktiskt. Ett tillfälle för konstnärliga och kunskapsproducerande möten, där vardagens strukturer för en stund upphävs och lämnar utrymme för det radikala. Samtidigt en testyta där viktiga sanningar kan skådas i vitögat och i bästa fall konfronteras, om kulturekonomi, kulturpolitik, konstnärliga hierarkier och preferenser.

När Umeå Jazzfestival nu inleder sitt 50-årsfirande finns därför skäl att särskilt framhålla dessa kvaliteter – med progressiva rötter och i konstnärlig framkant, ställer festivalen upp sig som ett vackert exempel på en befogad tilltro till jazzens förmåga att göra världen en smula bättre.

SARA MEIDELL, KULTURKRÖNIKÖR, Västerbottens-Kuriren. Publicerad 24 oktober 2017 kl. 19:00